Hemkomsten

Jag har varit i Stockholm och är nu hemma på fast mark igen. :) Jag tror även att Stockholm överlevde. Passade på när jag var där att se Hemkomsten av Harold Pinter på Stockholms Stadsteater. Det var mycket intressant.

Jag är nog helt fel person att försöka tolka detta drama, och egentligen är man kanske fel ute så fort man försöker formulera någonting, att man låser fast positionerna i denna otroligt oförutsägbara pjäs. Men några förvirrade tankar har jag ju trots allt.

En äldre man, Max, bor med sin bror Sam och två av sina söner, Joe och Lenny. Fadern är tyrannisk mot alla i sin omgivning. Sam är chaufför, mycket stolt över det faktum att han är den som alla kunderna föredrar. Den yngsta sonen boxar. Lennys yrke är oklart, eller jag uppfattade det inte i alla fall. Mot slutet pratar han om "sitt distrikt", vilket skulle kunna syfta på att han är polis men kanske lika gärna hallick. Den älskade modern är död, troligtvis sedan många år. Det verkar vara ett mycket slutet sällskap, det är inte många människor eller intryck som släpps in utifrån.

Mitt i natten dyker den äldste sonen Teddy upp med sin fru Ruth. Teddy är lite av en outsider, han har lämnat hemmet för flera år sedan och har gift sig och har tre barn, vilket ingen i familjen känner till. Han är också doktor i filosofi, vilket han får utstå en del elakheter för, en del tveksamt beröm, och Lenny verkar vilja ställa honom till svars på något sätt.

Att Ruth nu introduceras till familjen kan kanske ses lite grand som att bryta en bubbla, efter många år kommer en kvinna in i detta sammanhang igen. Men hon visar att hon inte bara tänker låta sig utnyttjas utan hon tänker minsann vara med och sätta villkoren. Hennes man Teddy däremot verkar inte vilja vare sig komma tillbaka in i bubblan eller kämpa för att hon ska följa med honom hem/ut igen.

Det känns tydligt att det handlar om makt och maktspel och hur det skiftar, vem som har övertaget.

Mot slutet av andra akten har vi att göra med en ren affärsuppgörelse och nu blir dialogen helt känslokall så pass att det blir absurt och komiskt.

Känslan jag fick av pjäsen och som växte sig allt starkare mot slutet, var att man inte ska se dessa rollkaraktärer som personer utan mer som symboler eller som brickor i ett spel. Vilket också tycks stämma mycket väl överens med det regissören Tommy Berggren själv säger i artikeln här.