Alla älskar konspirationer

Ett inte helt ny men ändå intressant blogg-debatt. Utgångspunkten är ett blogginlägg från en Michael Blowhard där han hävdar att den förlagsvärlden är en enda stor sammansvärjning och att det finns ett stort gap mellan vad de lyfter fram som meningsfull läsning och vad dessa individer själva, som han personligen känner, njuter av att läsa. Två av hans favorit-hatobjekt är Toni Morrison och Salman Rushdie. Han ifrågasätter också varför t.ex. dessa fått nobelpriset.

Som ett svar på detta kan man läsa Felix Salmons inlägg, där han argumenterar för t.ex. ovan nämnda författares bestående kvalitet, till skillnad från bästsäljares mer omedelbara men kortvariga dragningskraft. Har jämför genom att studera Amazons säljranking av Salman Rushdies Midnight Children och Toni Morrisons Beloved (samt ett antal andra böcker som faller under kategorin "litterära romaner", vilket jag tolkar som en omskrivning av kvalitetslitteratur) och jämför säljrankningen med bästsäljaren för det året som respektive bok gav ut. Han kan då konstatera att säljrankningen för bästsäljarna må vara hög just när de ges ut, men faller snabbt, medan böcker av författare som Salman Rushdie, Toni Morrison och t.ex. Gabriel García Márquez fortfarande säljer bra.

Så vad är då min syn på detta? Är debatten om huruvida kvalitet säljer för evigt avgjord? Nja, man kunde ju önska det. Till att börja med så har ju Michael Blowhard en viss poäng när han menar att människor i förlagsvärlden hycklar när man lyfter fram en viss produkt som kvalitet och meningsfull, men sedan privat föredrar helt annat typ av litteratur. Jag tror absolut inte att det gäller alla, men säkert finns det en och annan som försöker framställa sig som mer beläst och sofistikerad än vad de är. Som en anekdot kan jag berätta att när jag läste Modern Litteraturhistoria i Lund så fick vi höra om något tidigare år när några studenter hade gjort en enkät-undersökning bland lärarna kring deras egen litteraturläsning. De fick kryssa i böcker från en lång lista. I listan hade det "råkat" smyga sig in böcker som inte fanns, men det verkade inte störa somliga av lärarna, som ändå sade sig ha läst dessa böcker!

Sedan kan man ju hävda att förläggarna inte måste gilla allt de säljer. De har ett uppdrag att publicera böcker som de tror kommer sälja, och om de ser en stor försäljningspotential i en författare, oavsett om författaren heter John Grisham eller Toni Morrison, så är det väl inget fel i det?

Sedan kommer vi till Felix Salmons "bevis för att kvalitet säljer", nämligen rankningen. Det känns övertygande, men jag blir också lite misstänksam. Det är lätt att låta sig övertygas av siffror. Jag tvivlar inte på siffrorna i sig är rätt, men det betyder inte automatiskt att jämförelsen är gjord på ett korrekt sätt. Rankningen säger ju faktiskt ingenting om läsupplevelsen för den enskilde läsaren, om läsaren uppskattade den "litterära romanen" mer eller mindre än bästsäljaren.

Och om man tar Michael Blowhards synpunkt så skulle man ju kunna häva att eftersom inte ens de i förlagsbranschen vågar stå för vad de tycker om en bok som anses "finkultur", hur ska vi vanliga läsare då kunna stå för det? Vi kanske luras att köpa böcker som vi inte vill ha. Fast detta sista känns ganska långsökt, i alla fall om man beaktar de stora skillnader i försäljningssiffror som Felix Salmon redovisar.

Avslutningsvis så är det ju inte heller så att all litteratur som har bra försäljningssiffror under lång tid nödvändigtvis faller under kategorin finkultur eller litterära romaner. Det är ju inte så svårt att hitta exempel på motsatsen - Astrid Lindgren ligger t.ex. nära till hands.

Angående de kritiserade författarna, Toni Morrison och Salman Rushdie, så får jag erkänna att jag inte har läst någon av dem. Men jag vill definitivt göra det, för att bilda mig en egen uppfattning.