Maria McKee, en inte helt objektiv recension... :)

Jag har precis kommit hem från Maria McKees konsert på Inkonst. Jag vill inte riktigt släppa känslan än, så jag jag rippar en av hennes skivor nu för att kunna lyssna på den på mp3. Jag älskar hennes konserter, och även om hennes skivor är fantastiska, så kommer nog Maria McKee bäst till sin rätt live. Särskilt i en lite mer intim lokal som på Inkonst.

Maria Mckee känns också som en "ensam" artist, d.v.s. en artist som man är rätt så ensam om att lyssna på, i sin omgivning i alla fall. Jag fick i alla fall känslan av det idag på konserten. Det är inte sällan jag går på konserter ensam, men idag när jag såg mig runt i lokalen, så såg jag ovanligt många som stod för sig själva och väntade med spänd förväntan. Jag känner mig ibland omgiven av barbarer som inte har förstått hennes storhet, och på nåt sätt får jag för mig att jag inte är den enda som har detta förhållande till Maria. Och i så fall är jag ju inte så ensam.

Kanske är det en viss typ av person som dras dels till Marias scizophrena personlighet, hennes nyckfullhet, själförakt, trotsighet, känsla av underlägsenhet; dels som dras till musiken och inspiration från alla olika musikgenres och till texterna. Hennes låtar kräver nog ett visst typ av öra, en viss typ av själ.
Ta t.ex. Has He Got A Friend For Me ("But he wouldn't notice me passing him by, I could be in the gutter, or dangling down from a tree... "), ok, ska vi vara noga så är texten Richard Thompsons, men ändå..., eller Life Is Sweet ("This one is for
the girl, says those voices in her head never leave her alone. Don't listen to
your teacher, you're not crazy, you're just smarter than the rest of them")
eller High Dive ("And now it's back to school Ready to play the fool 'Cause I took a high dive into an empty pool ")

Ok, jag kanske skulle skriva någonting om konserten idag också. Hon spelar musik från
hela sin artisttid, till och med en del från Lone Justice-tiden, och täcker därmed in en hel del olika stilar. Vi får t.ex. höra High Dive, Life Is Sweet, Dixie Winds, Late December, Am I The Only One (Who's Ever Felt This Way), Breathe, Has he Got A Friend For Me, Shelter. Hon spelar piano och aukustisk gitarr.

Dessutom pratar hon en hel del mellan låtarna, vilket tydligen hennes man Jim Akin brukar retat henne för. Hon berättar om alla problemen med den här turneen (innan den ens har börjat måste deras trummis hoppa av på grund av ett annat jobb, i Dublin fick de lämna trumset och förstärkare för att slippa ruinera sig på avgifter för övervikt på planet, efter ett gig Barcelona försvinner Marias elgitarr och deras band blir hela tiden mindre och mindre...) Hon avslöjar på slutet hur mycket hon saknar sin hund hemma i USA, och hon har en Stitch-docka (som i Lilo and Stitch) som substitut för hunden med sig när hon är på turné... :) Hon säger "Tack" efter varje sång. Och så plötsligt är konserten slut, bandet tackar för sig och de går av scenen. Inrop såklart, det blir två stycken extranummer, men bara en låt varje gång. Och sen är det verkligen slut. Det känns lite svårt att gå hem, längtar till Roskilde-festivalen, där man kan glida runt i den här konsertkänslan länge...