Recension av Harry Potter and the Deathly Hallows - J.K. Rowling

Svensk titel:

Harry Potter och dödsrelikerna. Jag läste en lite lustig sak i Merriam-Websters online dictionary. Hallow som substantiv har inte använts något speciellt på flera hundra år, det betraktas som
förlegat utom i en del i ord som Halloween och Allhallows. I de flesta uppslagsverk finns det inte med, men det har lagts till i Merriam-Websters databas på grund av att J.K. Rowlings bok Harry Potter and the Deathly Hallows har skapat ett förnyat intresse för detta ord. Det säger något om vilket inflytande den här bokserien har på vår tid!

About the title:

I read something that I thought was a bit funny in Merriam-Webster's online dictionary. Hallow as a noun has been used very rarely for the past several hundred years and is considered obsolete except as a component in words such as Halloween and Allhallows. It is not listed in most dictionaries but has been added to their database because of the renewed interest in this word sparked by the publication of J.K. Rowling's Harry Potter and the Deathly Hallows. That's saying a lot about the influence this series has on our time!

Anledning till att läsa boken:

Jag var skeptisk när jag började läsa Harry Potter serien. Dels var den ju så himla hypad, dels så kändes de första böckerna lite som Fem på nya äventyr (jag slukade de böckerna när jag var ungefär nio år). Men jag hängde kvar i alla fall av någon anledning, de var ju lättlästa och lite spännande. Sedan gradvis har ju böckerna utvecklats, Mrs Rowling har säkert utvecklats som författare och så blir ju karaktärerna äldre och mer komplexa, liksom intrigerna. Så från bok 4 tycker jag de har varit riktigt bra! Och nu inför sista boken så måste jag ju erkänna att jag var *mycket* nyfiken på hur allt skulle sluta.

Reason for reading the book:

I was very sceptical when I started reading the Harry Potter series, partly because it was so very hyped and partly because the first books felt a lot like The Famous Five series (I devoured these books when I was about nine years old). But I kept on reading for some reason, they were easy reads, and after all they were exciting in a way. Then gradually the books have developed, I'm sure Mrs Rowling have grown as a writer, and the characters are older and more complex, and the intrigue is definitely more complex. So from book 4 and onwards, I think they have been really good! And before reading the final book, I must say that I was *very* curious about how it all would end.

Sammandrag av handlingen:

Det händer mycket i den här boken, man får många förklaringar på saker som man länge har undrat. Det får en onekligen att fundera lite på om J.K. Rowling har vetat hela tiden hur det skulle gå. Hon har ju lämnat ledtrådar och olösta frågor från första boken och genom alla de andra böckerna. Varför överlevde Harry den där natten när Voldemort dödade hans föräldrar? Varför kan Harry parseltounge - ormspråk? Vad betyder Harrys mardrömmar och syner när Voldemort dödar sina offer? Varför dödade Snape Professor Dumbledore? Hur ska de hitta alla "horcruxes", och hur ska de förstöra dem? Hur kommer det gå när Harry ska försöka döda Voldemort, vem av dem kommer överleva?

Men detta är att gå händelserna lite i förväg... Boken inleds några dagar innan Harrys 17-årsdag och han ska förflyttas från sina fosterföräldrars hem till ett hemligt gömställe. Den magiska förtrollning som skyddar Harry när han är i sin mosters och morbrors hus upphör nämligen att gälla den dagen Harry fyller 17. Hur detta går till är en spännande historia i sig.

Harry Potter är fortfarande chockad över Professor Dumbledores död och det uppdrag och ansvar han har fått vilar tungt på hans axlar. Han ska leta upp alla "horcruxes", de objekt där Lord Voldemort har gömt olika delar av sin själ och efter hand förstöra dessa. Var han ska hitta dem och hur de ska förstöras vet han inte. Under alla samtal han har haft med Dumbledore genom åren så har han aldrig sagt något om detta. Harry är bitter över sin rektors uppenbara brist på förtroende för sin elev. Harry har tänkt att utföra detta uppdrag på egen hand, men ständiga följeslagarna Ron och Hermoine har andra planer - de ska följa med och hjälpa honom. De är fullt medvetna om att det är ett farligt uppdrag och förbereder sig väl.

De flyttar till en plats dit ingen ska kunna spåra dem och där bor de i ett tält som de gör osynligt och skyddar med alla möjliga sorters besvärjelser. Varje morgon flyttar de till en annan plats. Men de råkar ut för fler och andra faror än de hade kunnat tänka sig. Dessutom tär isoleringen från deras familjer, vänner och resten av motståndsrörelsen på dem. Och okunskapen om hur de ska genomföra sitt uppdrag tär på vänskapen och gör att dolda konflikter kommer upp till ytan.

Summary of the plot:

There's a lot going on in this book, you get a lot of explanations for things you have wondered about for a long time. Undeniably, it makes you wonder if J. K. Rowling has known all along about what would happen and how it would all end. She has left clues and unanswered questions in all the books, including the first one. Why did Harry survive that night when Voldemort killed his parents? Why does harry speak parsel tounge? What do Harry's nightmares and visions of Voldemort's rage and his killings mean? Why did Snape kill Professor Dumbledore? How are they going to find all the horcruxes and how are they going to destroy them? What will happen when Harry tries to kill Voldemort, and who will survive?

But that's getting ahead of things. When the book starts, it's a few days before Harry's 17th birthday and he's about to be transferred from his foster parents' home to a secret hiding place. The magical enchantment which protects Harry while he's under his aunt's and uncle's roof will lose its effect on the day when Harry turns 17. How this happens is an exciting story in itself.

Harry Potter is still in shock about Professor Dumbledore's death and the mission and responsibility that now lies on his shoulders. He has to find all the horcruxes, the objects where Lord Voldemort has hidden different parts of his soul, and one by one Harry has to destroy these objects. Where he is to find them and how he should destroy them, he doesn't know. In all the conversations he's had with Dublemdore over the years, he has never revealed anything about this. Harry is bitter over his headmaster's apparent lack of trust in his pupil. Harry's plan now is to perform this mission on his own, but the constant companions Ron and Hermoine have different plans – they want to come with him and help him.

They are fully aware of the danger involved and they prepare well. They move to a place where no one can trace them to, and they protect it with all sorts of charms and enchantments. Every morning they move to a different location. But they face more and other kinds of dangers than they could ever have imagined. Also, the isolation from their family and friends and the rest of the resistance movement (the Order of Phoenix) is taking its toll. And there is also the problem that they have no idea how they are to carry out their mission. The hopelessness of their situation makes the friends turn on each other when hidden conflicts are surfacing.

Omdöme och betyg:

Det är också lite stressigt för J.K. Rowling, upplever jag, att knyta ihop säcken och hinna besvara allting. Vilket gör att tempot är betydligt snabbare än i Harry Potter och Phoenix-ordern och i Harry Potter och Halvblodsprinsen, något som är både positivt och negativt. Visserligen saknar jag vissa av bi-historierna, men det blev lite väl mycket ibland. Men allt som allt tycker jag att den här boken är en av de bättre i serien. De tre första böckerna var småroliga men extremt enkla, det var väldigt svart eller vitt och inte så realistiskt i personbeskrivningarna. Men böckerna och karaktärerna har utvecklats mycket under seriens gång.

Rowling tar också upp stora och viktiga frågor på ett bra sätt, som jag tror gör att många yngre läsare börjar tänka lite över sina egna val i livet. Lord Voldemort och hans anhängare har ju många jämfört med Nazityskland och Order of Phoenix med motståndsrörelsen under andra världskriget. Behandlingen av husalvarna (the House Elves) kan appliceras på apartheid i Sydafrika eller diskriminering av minoriteter i vilken kultur som helst. Och även om uppdelningen mellan ont och gott kändes övertydlig i början, så blir den betydligt mera nyanserad mot slutet, bl.a. får Harry lära sig att det viktiga kanske inte är vilka anlag eller egenskaper eller förutsättningar man har, utan vilka val man gör själv.
Betyg: stark 4

My opinion and rating:

J. K. Rowling had to cover a lot of ground to answer all the questions and bring everything to and end in just one book. The pace is a lot higher than in Harry Potter and the Order of Phoenix and Harry Potter and the Half-Blood Prince, which is both good and bad. When reading this last book, I do occasionally miss the subplots, but it did get a little bit too much sometimes. All in all, I think this is one of the better books in the series. The three first books were funny but too easy for me, everything was very black or white, and not very realistic in the character development. But like I said in the beginning, the books and the characters have developed since Harry Potter and the Chamber of Secrets.

Rowling deals with big and important issues in a good way, and I feel this can influence younger readers to reflect on their own choices in life. Lord Voldemort and his followers have been compared many times with Nazi Germany and the Order have Pheonix with the resistance movement during World War II. The treatment of the House Elves can be applied to apartheid in South Africa, or discrimination of minorities in any culture. And even if the division between good and bad felt very obvious at first, it is more balanced in the end. For example when Harry learns that the important thing is not what characteristics you have or what is in your genes, but the choices that you make yourself.
Rating: 4+

Ett citat eller referat från sidan 69 (se nedan, citat är på engelska):

A quotation or review of page 69:

A muscle was jumping in Lupin's jaw. He nodded, but seemed unable to say anything else.
'So what happened to you lot?' Tonks asked, turning to Harry, Hermoine and Kingsley.
They recounted the stories of their own journeys, but all the time the continued absence of Bill, Fleur, Mad-Eye and Mundungus seemed to lie upon them like a frost, its icy bite harder and harder to ignore.
'I'm going to have to get back to Downing Street. I should have been there an hour ago,' said Kingsley finally, after a last sweeping gaze at the sky. 'Let me know when they're back.'
Lupin nodded. With a wave to the others, Kingsley walked away into the darkness towards the gate. Harry thought he heard the faintest pop as Kingsley Disapparated just beyond The Burrow's boundaries.
Mr and Mrs Weasly came racing down the back steps, Ginny behind them. Both paretns hugged Ron before turning to Lupin and Tonks.
'Thank you,' said Mrs Weasly 'for our sons.'
'Don't be silly, Molly,' said Tonks at once.
'How's George,' asked Lupin.
'What's wrong with him?' piped up Ron.
'He's lost-'
But the end of Mrs Weasly's sentence was drowned in a general outcry: a Thestral had just soared into sight and landed a few feet from them. Bill and Fleur slid from its back, windswept but unhurt.
'Bill! Thank God, thank God -'
Mrs Weasly ran forwards, but the hug Bill bestowed upon her was perfunctory. Looking directly at his father, he said, 'Mad'Eye's dead.'
Nobody spoke, nobody moved. Harry felt as though something inside him was falling, falling through the earth, leaving him forever.
'We saw it,' said Bill; Fleur nodded, tear tracks glittering on her cheeks in the light from the kitchen window. 'It happened just after we broke out from the circle: Mad-Eye and Dung were close by us, they were heading north too.'