Anledning till att läsa boken:
Jag hittade denna bok på ett antikvariat i Lund för några veckor sedan, läste lite på baksidan och föll. Det som tilltalade mig var dels recensenternas omdömen (en sa t.ex. att författaren får oss att verkligen bry oss om varenda person i boken), dels så var det lite av författarens livshistoria. Hon började inte skriva romaner förrän hon var 70, men då blev hon en av Englands mest älskade författare. Imponerande och inspirerande! Sammandrag av handlingen:
Boken börjar med ett antal passagerare på väg på ett tåg mot London. Någon drar i handbromsen och stannar tåget? Alla undrar, vad är det som har hänt, är det en olycka? En kvinna springer ut på fältet utanför tåget. Det är hon som har stoppat tåget. Hon springer ut för att rädda ett får som har hamnat på rygg med benen upp i vädret och som inte kan komma på fötter (klövar) igen. Det finns desperation och ångest i hennes ansiktsuttryck. Sylvester, en av passagerarna på tåget, funderar kring den här kvinnan och vad som kan ligga bakom och grips av en känsla att vilja hjälpa henne. Vi får i boken följa bland annat Sylvester och Julia, som kvinnan heter och deras respektive liv. Julia har förlorat sin före detta man och sin son i en bilolycka. Sylvester har precis blivit lämnad av sin fru. Vi möter också paret Patel i butiken på hörnan, Maurice Benson som utvecklar en alldeles speciell fascination för Julia, Sylvesters före detta sekreterare Rebecca som vägrar sluta organisera hans liv, och Julias mamma Clodagh.
Omdöme och betyg:
Engagerande bok och engagerande personer. Kändes väldigt verklig och insiktsfull, det är sånt här som händer på riktigt i folks liv. Inte speciellt handlingsdriven, men samtidigt lyckas ändå författaren bygga upp en viss spänning. 4+. Ett citat eller referat från sidan 69:
Julia Piper har, väldigt trött efter en lång promenad utan något speciellt mål, satt sig i en kyrka och råkat somna. Nu har hon precis vaknat, gudstjänsten är slut och det är dags att gå. Problemet är bara att hennes fötter har svullnat så mycket att hon inte kan få på sig skorna, dessutom är hon rädd att prästen tror att hon har suttit och tjuvlyssnat på bikten. 'Perhaps I could help?' The priest was back and standing near her.
'I did not realize it was a Confessional; I can't get my shoes on. I wasn't listening. I'm so sorry. My feet have swollen and will not go into my shoes-'
'No hurry,' he said, 'no hurry at all.' He sat down beside her.
'And I ate a sandwich in here. I'm sorry about that.'
'So you ate a sandwich.'
'And I laughed when that awful man went for the child for picking her nose when the bell-'
'At the Elevation of the Host, m-m-m.'
'Oh, curse these shoes. I must go! So you noticed him.'
'Sit quiet a while.'
'I have sat quiet. I've been here hours. I've slept.'
'No harm in that.'
'There is. I have to work, pay my bills, pull myself together.'
'It looks to me,' said the priest, 'as though you'd "been together" too long.'
0 comments:
Post a Comment